Det är dags för mig att skänka den här filmen några rader. Jag har någonting att berätta. Ett ämne att beröra.
Först måste jag säga att jag tycker filmen är fantastisk. Den är gripande och har en harmonisk melankoli i sig på ett sätt som tar tag i mig. Det som jag tycker är mest berörande är tanken bakom filme. Hur man under nästan två timmar berör så många av de vardagliga aspekterna som vi lätt glömmer bort i vårt civiliserade samhälle - vi glömmer bort att leva.
Ständigt lever vi efter fasta principer för hur saker och ting ska vara. Samhälletsnormer färgar oss och när någon går utanför normerna försöker man få personen i fråga att passa in genom normerna. Vi ska inte drömma idag, vi ska vara realister. Vi ska inte vara För mycket, vi ska vara lagom. Vi ska vara vuxna vid ung ålder, barn ska inte längre vara barn. Men det är som de säger i filmen, det är viktigt att tro! Att hoppas och att drömma.
Något som jag har svårt att förstå är varför man är så dömande. Varför man inte accepterar varje individ som de är, utan att försöka förändra någons personlighet. Vi har alla våra defekter, våra brister, men trots det går vi in med tron att alla människor kan förändras. Man är formbar och borde kunna anpassa sig. Det som jag fascineras så mycket av är skildringen av dessa aspekter. Hur viktigt det är att bara älska livet, att leva livet och att ta vara på den tiden man har. Som den gamla damen säger, vi lever ständigt med den tickande klockan som är i krokodilens mun. Det är en väg vi alla ska vandra och den tiden ska man ta vara på. Varje ögonblick, varje minut och sekund! Man borde lägga tiden på att älska istället för att hata. Att ge istället för att ta. Det finns något att älska hos alla människor, även om det bara är något litet.
.jpg)
