"Lyckliga familjer är som lyckliga familjer är, en olycklig familj är olycklig på sitt vis."
Jag läste Igelkottens elegans för ett tag sedan. En bok som jag varmt kan rekommendera om någon är sugen på djupare läsning, med den svarta komedin i sig. Det var någonting som drog tag i mig när jag läst ut den, något som fick mig att känna undra varför man har så svårt att uppskatta livet och våga ge och visa kärlek till sina medmänniskor. Vad är det för fel med att älska egentligen? Vad är det för fel med att låta sig bli älskad? Varför har man så svårt att njuta av livet när man väl får chansen att njuta? Varför måste man ständigt problematisera allt, stressa och tortera sig själv med negativa tankar? Det är bara dumt, trots det så har man en tendens att göra det.
Det är nog ingen hemlighet att jag oftast fastnar för böcker/filmer som ger mig någonting. Böcker som det finns något melankoliskt över. Av någon anledning är det de jag dras till.
Det är något melankoliskt över hela boken och tillvaron samtidigt som den är oemotståndligt vacker. Djupet som finns mellan raderna och de noga uppbyggda meningarna, framkallar någon slags eftertanke. Jag kan inte låta bli och känna vemod och hopplöshet över de två helt fantastiskt skapade huuvdkaraktärerna, med sina originella egenskaper, inte lyckas finns en mening i livet eller till att älska sig själva och sin omvärld. Detta tills Karkuro Ozu kommer till fastigheten och bringar lyckan och livet tillbaka till de båda huvudkaraktärerna. En man som är så fylld med inre sår, har samtidigt så mycket livsglädje och harmoni.
Min sjukdom lärde mig att leva och att uppskatta livet. Att älska världen och ge kärlek till andra. Den ödmjukhet och förståelse för omvärlden som jag fick under de månaderna på sjukhus är det bästa som någonsin har hänt mig. Trots all fysisk smärta som fortfarande får mig att uppleva nästan outhärdig tortyr ibland, förändrades jag så otroligt mentalt. Det lärde mig njuta av livet och att vilja älska livet och hur mycket det har att erbjuda. Att lära sig att ge av sig själv, att älska och att vara tacksam. Även om jag vet att jag kommer leva med min sjukdom, få skov, återfall, och ligga inne i månader... Det är ingenting jag misströstar eller vill ha ogjort. Aldrig!
Våren 2009, ja.. det ska vi inte ens gå in på. Det är svart och bara fyllt med tårar. Hur som helst lärde det mig hur viktigt det är att ta sig själv i första hand, att släppa taget och att man aldrig ska ge upp.
Thailand var en obeskrivlig period, som lärde mig att leva på nytt efter det svarta hålet. Lärde mig att se livet från enkelheten och att uppskatta allt som inte har med det materiella att göra. Att älska livet och dess utmaningar och upplevelser.
Förra hösten var kaos. Den var stressig och fylld med sammanbrott, ilska och tårar. Det har verkligen lärt mig att inte ha 10 bollar i luften. Att det är viktigt att andas och ta det lugnt och inte stressa sig igenom livet. Man måste leva också - ta hand om sig själv.
De senaste tolv veckorna har varit fyllda med underbara samtala, möten och ögonblick på olika plan. Efter den 15 december 2011 kunde jag börja njuta av livet igen. Känna och njuta av smaken från varje matbit, varje klunk av livets fantastiska drycker och att uppskatta varje sekund, minut och ögonblick av livet. För är det inte så, att för varje liten händelse, varje möte och varje ögonblick har man någonting att lära, något att berätta?
Trots att de senaste två dagarna har varit som ett Inferno, då ingenting har gått som planerat, utan helt åt motsatt riktning så kan jag inte låta bli att se något positivt i det hela. Dessa hemska stunder som typ idag och igår, fyllda med stress och ångest, kaos och bitterhet, gör att man faktiskt uppskatta de där underbara och lyckliga stunderna. De får en att kunna njuta av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar