Jag vet att man inte ska klaga, att det på något sätt att tabubelagt i jäntelagen fack. Men jag har ju gått utanför jäntelagen hela mitt liv, så varför skulle jag inte kunna göra det nu? Varför skulle jag inte kunna säga vad jag känner, tycker och påverkas av utan att bli placerad i facket som galen och deprimerad?
För det första vill jag poängtera två viktiga saker,
Jag är inte deprimerad.
Jag står bara mitt i stormens öga.
Under den senaste månaderna har jag gått emot mig själv totalt. Jag har levt ett liv som jag absolut inte vill leva och jag har gjort saker som jag ALDRIG någonsin kommer att göra om. Jag har bortprioriterat mig själv tillfullo och istället försökt göra alla andra glada. Jag har varit en masochist mot mig själv. Varför vet jag inte, och tro mig, det har inte varit ett medvetet val. Det är ingenting jag skulle ha valt själv. I så fall hade jag inte suttit här just nu, skrivit det här av alla ställen. Men av någon anledning som är för mig helt okänd, vill jag dela med mig av det här till världen. Kanske för att lära andra det jag har lär mig, kanske för att bara ventilera ut vad som egentligen varit på gång - förändringen.
Ständigt går man på villospår och det någonting jag verkligen gjort under de senaste månaderna. Jag har gått svåra och helt oförståliga vägar. Jag har trampat på feta minor och fallit ner i den bottenlösa brunnen som både varit mörk och kall.
Men... Mitt senaste sammanbrott - midsommar - fick mig att inse att det här inte kunde fortsätta. Jag kan inte fortsätta så här och jag har bestämt mig för att inte köra mig själv i botten totalt. Jag kommer inte köra mig själv ner i helvetet, bara av ren tanklöshet. Att jag skulle vara allsmäktig och en multifunktionell människa som kan vara på tio ställen samtidigt skulle vara den största lögnen jag någonsin dragit. Jag har äntligen insett att det faktiskt inte fungerar - inte ens för mig. Jag kan inte, hur mycket jag än vill leva så. Eller förresten... Vilket liv? Det är inget liv att leva som en robot. Det är inget jag heller skulle rekommendera till omvärlden.
Idag var jag på promenad med Niklas, och vi gick längs fyrisån och talade om livet. Talade om hur viktigt det är att leva, varje minut, varje sekund och ta vara på varenda tillfälle och våga andas in dofterna som finns runt omkring. Han berättade om sin resa till Rumänien och tågluffen i östeuropa. Han talade även om hans drömmar och mål och vad han ville uppleva. Jag berättade om mina nästkommande drömmar. Vad jag vill, vad jag känner och vad jag vill uppleva. Medan vi gick längs fyrisån, bort mot Ultuna kände jag mig för första gången på väldigt väldigt länge, levande. Det kändes som att allt liv direkt kom tillbaka till mig och ville tala om för mig hur det känns att älska sitt liv igen. Att andas in dofterna från alla träd, blommor och gammalt trä och vatten. Hur det känns att känna solens strålar mot kroppen och hur fötterna mer än gärna låter dig vandra framåt med lätta och smidiga steg. Det var helt fantastiskt väder och att för en gång skull känna frisk luft som gick att andas in, var helt fantastiskt. Naturen är min Gudinna. Det lugnar mig verkligen. Därför har jag idag gjort det som jag inte har gjort på väldigt länge. Det jag verkligen älskar. Jag har suttit med min bok och äntligen satt igång med det sista som jag inte hunnit göra. Tänkt, resonerat och bara levt! Om några dagar ska jag bege mig hem till mina föräldrar, och det känns underbart. Jag har saknat dem så! Så nu, är det dags att följa sitt hjärta. Att ordna upp det som jag inte är nöjd med och bara leva! Alla dessa måsten är inte så viktiga när det kommer till kritan. Pengar spelar ingen roll.
Det som spelar roll är att man mår bra!
