Fastkedjad på min näthinna.

Aarhus, Danmark

Ordet lugn har inte funnits i mitt ordvokabulär på väldigt länge och än mindre ta sig tid åt sig själv. Den senaste tiden har inte bara varit hektiskt, den har varit mentalt påfrestande på grund av min egen dumhet att hålla 10 bollar i luften samtidgt. Ja, visst är man dum ibland och visst tappar man några av bollarna. Men det positiva är att man lär sig av mina misstag och får försöka göra det bättre nästa gång det blir mycket på gång. Det kommer dock vara en del framöver nu, enda fram till maj, men samtidigt så är det både roliga och tråkiga saker. Men... Det var inte det jag tänkte prata om just nu. Jag ska tala om vad som fastnat på min näthinna, och törsten som ännu inte släckts.

Hela situationen är svår att beskriva utan att få det att låta som att jag är galen. Jag har fått in alla kommentarer och jag vet att det jag ska göra är att gå igenom allt och sedan skicka in det. Problemet är bara att jag stannar ständigt vid avsnitt som jag inte är helt nöjd med. Jag stannar ständigt vid delar, ord som fortfarande inte är fullt utvecklade. Jag vet även att jag ligger på gränsen mellan överarbetad och perfekt. Det är en hårfin skillnad och utan de rätta och helt perfekta orden kan det bli överarbetat. Man letar, man söker efter orden som fastnat på tungan, men trots detta finns det  någonting inom mig som säger att jag tänker för mycket, att det jag sitter och stör mig på inte finns där. Det handlar bara om rädsla. Men jag vet inte det... Jag är sugen på att fortsätta. Släppa taget och börja på något nytt. Men jag känner plikt känslan. Fröken S. har fastnat på min näthinna. Hennes porträtt finns där framför mig och jag vet vad jag är skyldig mig själv och henne efter dessa år. Jag vill inget annat än att berätta hennes historia, men pressen är skyhög. Både från mig och från henne. Hon är nöjd, jag är inte helt nöjd! Dilemma... Mellan himmel och helvete? Just nu - ja! Hon är mitt lilla spöke för tillfället. Jag vet att jag måste avlsuta historien, släppa den, låta den leva sitt eget liv. Men rädslan för att den inte är tillräcklig finns där. Risken för att boken är vågad, lite radikal och utstickande är både postivt och negativt. Att positivt och negativt inte existerar, ingen hjältinna, ingen hjälte utan bara människor. Människor med två sidor... Alla goda, alla onda... Den är vågad, det vet jag. Men hur vågad får man vara?