Plikter och nödvändigheter

Efter fem veckor i Studentstadens känns det fortfarande ovant att vara på plats. Det som har varit mitt hem i över fem år, känns nu främmande och inte lika familjärt. Någonting är annorlunda... Trots att allt är perfekt här uppe - mitt liv är otroligt stabilt utöver min sjukdom. Mina närmaste vänner är i stan hela hösten, jag trivs bra med mina studier och motiverad, har tid att träna och göra det jag vill utöver skolan. Ändå är det någonting som får mig att vilja härifrån så fort tillfället ges. Som får mig att stundtals bryta ihop och fråga mig själv varför jag spenderar hösten på en plats som får mig att känna mig instängd. Samtidigt vet jag att jag inte kan vara stationerad på någon annan plats just nu. Jag har fortfarande viktiga kapitel att avsluta i Studentstaden innan jag beger mig tillbaka till Oslo, kanske vidare till Köpenhamn eller London. För trots hur mycket jag vantrivs, hur mycket frustration jag känner inom mig ibland så är jag inte den som flyr. Jag är inte den som blundar för problem eller väntar på en förändring. Istället tar jag upp fajten, kämpar, tror och satsar. Jag försöker hitta lösningar och andra alternativ för att förändra situationen. I dagens moderna samhälle handlar det mesta om inställning och att våga. Att med integritet skapa sig möjligheterna för att komma dit man vill, utan att vara elak eller trampa andra människor avsiktligt på tårna. Även om jag många gånger vill skrika högt och ifrågasätta mitt beslut att välja plikten före mitt hjärta, så vet jag att för att kunna förverkliga mina drömmar, följa mitt hjärta och nå ditt jag vill måste jag ta mig igenom den här perioden. Göra det bästa av situationen och försöka fokusera på det jag vill få ut med det här.