När jag vaknade en morgon och insåg att jag ville bort från Studentstaden förstod jag att det var någonting som inte stämde. Det var inte den där vanliga känslan av att vilja fly, utan den här gången var känslan mer konkret och precis. Vad felet var, visste jag exakt. Den här gången var det inte alls lika diffust som andra gånger. Nu visste jag exakt och det faktum gjorde mig ungefär lika ångestfylld som tanken självt. Vad jag just nu kände var efterverkningnarna från hösten. Konsekvenserna av de val jag då tagit, började nu influera min framtid. De gick inte, precis som jag tänkt då för flera månader sedan, att kombinera det gamla med det nya. Trots det hade jag inte kunnat låta bli att försöka, men mina försök att föra dessa två perioder samman var inte bara utmattande och tröttsamt, utan totalt omöjligt. I samma ögonblick som jag kom på mig själv att sakta kvävas inombords av kollisionen, kände jag ett visst vemod kring det hela. Varför ska man behöva ge upp det gamla för det nya? Kan man inte bara acceptera? Bara vara? Men den här gången gick det inte. Hur mycket jag än ville, hur många gånger mina vänner än sa att jag var dramatisk och något galen, så visste jag att jag har rätt. Den här gången var jag tvungen att gå min väg, annars skulle jag falla. Falla djupt ner i det svarta hålet och det hade jag varken tid eller lust med att göra bara för att andra tyckte att jag överdramatiserade. Lärdomarna hade blivit allt fler under de senaste månaderna och bara en av dem var: Ta aldrig råd från andra när du vet att du vet vad som är bäst för just dig.
Att slita sig loss från de osynliga kedjorna var det enda rätta. För nu var jag nära gränsen - samma plats som jag stått vid så många gånger tidigare. Fast den här gången skulle jag inte stanna. Den här gången var det bara att passera och gå vidare.
