Frida

Christine

Flickan med paraplyet



Fotograf: Tina Johansson
Rom - Italien

Jag kommer aldrig glömma synen av den flickan med den lila klänningen och det röda paraplyet. Regnet smattrade mot kullerstenarna och de blöta stenarna var hala och kalla. Medan mina vänner försökte komma överrens om nästa mål av vår promenad, var all min uppmärksamhet fäst vid den lilla flickan som med sprudlande glädje och med ett barns nyfikenhet studerade människorna som vandrade längs gatorna mitt i Rom. Det var något speciellt över den eftermiddagen. Det var någonting med flickans utstrålning fick värmen att sprida sig i kroppen, där jag stod i tältet för att skydda mig mot det piskande regnet och de kalla vindarna.
Trots att jag stod en bra bit ifrån, kunde jag höra hur flickans skrattade då hon trampade i de små vattenpölarna som nu började bildas. Oskyldigt plaskade hon försiktigt med ena foten innan hon mötte min blick och skrattade. Hennes blick fästes sedan mot hennes mamma som skakade bestämt på huvudet. Oskyldigt gjorde likadant med andra foten innan hon med ett busigt leende mötte moderns blick som nu var lika varm som min. Jag log för mig själv och småskrattade tyst.
Söta lilla flicka, tänkte jag. Lilla söta flicka.







Bagage!

Jag trodde aldrig att jag skulle säga att "Botten is nådd", men helt plötsligt formades orden i mitt huvud. Ja, botten var verkligen nådd. Hade jag någonsin varit så långt ner? Varit så nära avgrunden i det svarta hålet? - Nej, aldrig någonsin.
Men jag tänkte inte ligga där på det kalla stengolvet längre. Jag hade gråtit tillräckligt många tårar, känt tillräckligt mycket smärta den senaste tiden. Det var dags att rycka upp sig, ta sig i kragen och lämna allting bakom sig.
Det var inte självförtroendet som var på botten. Det var livet som låg där, gråtandes och förkrossad över att ingenting fungerade som tänkt. Kämpandet, alla strider hade tagit all energi. Utmattningen hade nu kommit ifatt. 10 månader med mental smärta. Drama efter drama, lögn efter lögn, incident efter incident. Allt kändes overkligt och att helvetet aldrig tog slut. Tja, det var väl det som fått allt att brista.... Fått den hårda avgrunden att slå hårt mot min kind när jag föll, de där tusen meterna ner till botten. De sista 100 meterna hade jag av någon anledning själv valt att hoppa. För att testa vingarna som jag visste var sårade och trasiga. Den där envisheten som jag ärvt av min far var stundtals en förbannelse.  Speciellt när den brukades på fel sätt. Ödmjukheten som jag fått av min mor - att vilja alla väl och att ge allt av sig själv. Ja, där har vi kärnan till allt lidande.
Men vad som gjorde hela situationen ännu mer skrattretande var att det inte var Någon som torterade mig. Jag var min egen torterare. Min egen grymma djävul som höll i eldgaffeln och slog mig själv. Jättedumt, jag vet, men av någon anledning kunde jag inte sluta.

Men nu sa livet stopp den denna självtortyr. Det här gick inte! Det kunde inte fortsätta så här och Det var jag väl medveten om.

"Blicka tillbaka en sista gång, gråt en skvätt om det behövs. Ställ dig rakryggad upp, med armen i sidan och huvudet högt innan du vänder på klacken går därifrån utan att vända dig om. Livet hade större planer. Andra planer som inte inkluderade det gamla."

Nej, det var nya tider påväg. Det fanns ingen mening med att sörja det gamla, känna vemod över vad man lämnade bakom sig. Nya äventyr väntade vid horisonten. Nya utmaningar och nya möjligheter - erfarenheter som skulle ta mig ett snäpp längre i sökandet efter utveckling och vishet. Allt jag skulle ta med mig från det gamla bagaget, var det jag lärt mig. Ingenting annat. Inga prylar fick hänga med. Inget annat heller. Nu var det bara att gå, sa jag till mig själv. Nu var det bara att fortsätta framåt!
    Med en viss rädsla tittade jag på det gamla bagaget, som både var söndrigt, slitet och trasigt. Det var inte direkt vackert att titta på. Jag kunde inte se något tilltalade med det. Förvisso hade det varit med under lång tid. Det hade funnits där i år och dar. Men vad fanns det att bära med sig av alla dessa gamla prylar och trasor? Ingenting egentligen. Ingenting av värde i alla fall.
Därefter släckte jag lyset till det kala rummet, vände på klacken och tog mina första steg därifrån. Bort från det gamla, det förflutna, med huvudet högt och med en enda fras som ständigt upprepades i mitt huvud.

"Jag har ett nytt bagage att fylla!"